Enligt anknytningsteorin formas vårt sätt att vara med våra nära och kära redan i barndomen. Läs mer om teorin och hur olika anknytningsmönster formas.
ANKNYTNINGSTEORI – Ditt anknytningsmönster avgör om du i grunden anser att relationer är säkra och hjälpsamma eller något att vara försiktig med.
Litar du på andra eller är du på din vakt?
Samma person kan väcka väldigt olika reaktioner hos två olika personer, eftersom vi till stor del baserar vår magkänsla på om vi av erfarenhet vet att det är säkert att lita på andra och sedan knyta an till dem.
Du har förmodligen också ett inrotat beteendemönster för hur du skapar relationer med viktiga personer i ditt liv. Kanske upplever du det ofta som en motsägelse till andras beteende.
Du kanske undrar varför andra är så uppenbart naiva och gör det alltför lätt för andra att utnyttja dem. Eller tvärtom: du förstår inte varför folk inte bara litar på folk.
"Det är dessa tidiga kodade antaganden som kan göra det antingen bra och säkert eller problematiskt och osäkert att ingå i nära relationer med en partner eller nära vän", säger psykologen Rikke Yde Tordrup.
Teorin bakom detta kallas anknytningsteorin, och även om de mönster vi alla bär med oss grundläggs i tidig barndom, tar vi med oss dessa logiker som en grund för relationer genom hela livet.
"Du kan använda kunskap om anknytningsmönster för att få mycket bättre relationer, vilka relationer som helst, men särskilt de du är rädd för att förlora, för det är där allt står på spel", säger Rikke Yde Tordrup.
Anknytningsmönstret påverkar om vi möter främlingar med tillit eller skepsis, om vi kan ingå i långvariga kärleksrelationer och om vi vågar be om hjälp och ta emot den när det behövs.
Rikke Yde Tordrup möter i sin praktik både barn och vuxna som av olika anledningar har problem med att skapa relationer. Saken är den att om man inte har denna förmåga med modersmjölken blir det ofta som ett sår som rivs upp när vi kommer känslomässigt nära andra. Men det går att lära sig, försäkrar psykologen. Vi återkommer till det.
Låt oss först titta på vad som händer under det avgörande första året i ett barns liv, när de ännu inte känner till världens faror. De måste lära sig dem genom sina föräldrars signaler.
"Vi föds ofärdiga. Människor lär sig inte känsloreglering (att lugna ner sig när vi är rädda) om vi inte lär oss det av en vuxen. Därför är ditt känsloliv helt beroende av den omsorg du får från dina föräldrar under det första året", börjar hon.
Den lilla bebisen bör mötas med tydliga ansiktsuttryck, röster och kroppsspråk som är anpassade till situationen. Om till exempel en katt kommer in i rummet tittar barnet intensivt på sin mamma, vilket betyder: "Vad ska du säga till det här, mamma?
Om mamman svarar med en lätt intonation: "Det kommer en liten kissekatt, den är inte alls farlig", är barnets hotsystem nedskruvat och leken kan fortsätta.
Om en vild hund kommer in kommer mamman istället att säga: "Åh kära nån, kom upp hit till mig!". På så sätt lär sig barnet att om det finns fara kan de titta efter mammas och pappas signaler, vilket ger en säker bas där de kan hitta skydd och hjälp.
LÄS OCKSÅ: Konflikträdd? Så blir du bättre på att hantera meningsskiljaktigheter
Det är i detta möte som anknytningen formas. Inte bara i situationer med potentiell fara, utan också när barnet är upphetsat och föräldrarna hoppar med i de glada ljuden och vickningarna med armar och ben. Då tänker barnet: 'Det jag känner, det känner min mamma också'.
"Alla barnets erfarenheter med sina primära vårdgivare lagras enligt principen 'Många bäckar små gör en stor å'. Runt ettårsdagen sammanställs erfarenheterna till en slags arbetsmodell som barnet tar med sig ut i världen. Redan då kan man tydligt se mönstret", säger Rikke Yde Tordrup.
"Runt ettårsdagen samlas erfarenheterna till en slags arbetsmodell som barnet går ut i världen med."— Rikke Yde Tordrup, psykolog
Du måste förstå att ett litet barn är djupt beroende av sina föräldrars skydd, mat och värme. De måste reagera när de behövs, och barnet anpassar sig till hur föräldrarna reagerar på försök att få dem att prata med dem.
Med andra ord utvecklar barnet en strategi som passar miljön - även om föräldrarna inte kan ge någon omsorg alls.
PROVA OCKSÅ: Testa dig själv - är du extrovert eller introvert?
Enligt anknytningsteorin finns det fyra anknytningsmönster, ett tryggt och tre otrygga, som alla bildas i spädbarnsåldern.
Tänk dig en liten bebis som sitter i en barnstol och gråter. Om föräldern svarar med en tydlig röst, kroppsspråk och ansiktsuttryck, inser barnet att det är i trygga händer. Detta kräver ett tryggt anknytningsmönster.
Men det kanske inte alltid går så bra. Barnet kan också lära sig att föräldrarnas svar är instabilt på ett eller annat sätt, vilket resulterar i ett av de tre otrygga anknytningsmönster som vi förklarar här.
Föräldrarna kanske ignorerar ropet på hjälp och barnet drar så småningom slutsatsen att det inte är värt att ringa dem. Detta resulterar i en otrygg undvikande anknytning.
Ett annat scenario är att hjälpen ibland kommer och ibland inte. I det här fallet kommer barnet att vara på sin vakt och ständigt försöka lista ut när det ska öka eller minska sitt behov av bekräftelse. Därav namnet ängslig ambivalent anknytning.
Slutligen kan ett barn inte få någon omsorg alls, vilket resulterar i faktisk försummelse. Barnet söker instinktivt omsorg från sina föräldrar, samtidigt som det är rädd för dem. Resultatet blir en känslomässig röra som kallas en otrygg desorganiserad anknytning.
Anknytningsteorin har dock förändrats något under årens lopp och fokus har flyttats från föräldrarnas beteende till en persons självuppfattning.
"Om man har vuxit upp med en självuppfattning om att man inte är älskad, behöver det inte bero på att man har blivit utskälld mycket. Det kan också vara dina föräldrars användning av mobiltelefoner som har skapat den här självbilden", säger Rikke Yde Tordrup.
Hur som helst är övertygelsen hos det lilla barnet som senare blir vuxen verklig. Men exakt vad som skapat den är det ingen som vet.
Det är viktigt att veta att ett barn kan utveckla ett osäkert mönster även om de har haft bra, uppmärksamma och omtänksamma föräldrar. Detta händer oftare för barn som föds för tidigt, har adhd, autism och liknande.
LÄS OCKSÅ: Hur du tränar upp din självkänsla
Nu kanske du tror att du är på säker mark om du hade turen att få en trygg anknytning under uppväxten. Men det är lika viktigt att du använder ditt anknytningsmönster på ett flexibelt sätt.
Om du blint upprepar din barndomsstrategi, oavsett om den är säker eller osäker, glömmer du att anpassa dig till nuet.
"Det är till exempel dumdristigt för en kvinna att kasta sig i armarna på en dum kille, övertygad om att han kommer att älska henne. Hon har kanske en trygg anknytning, men hon läser inte av vad hon står inför", säger Rikke Yde Tordrup.
Problemen uppstår när man inte anpassar sitt anknytningsmönster till den aktuella situationen. Då kan de som står oss närmast få betala priset för en behandling som våra föräldrar faktiskt har "begått".
Mönster är djupt rotade i oss. Men det är inte orubbligt. För att komma till rätta med grundproblemet - oavsett om det är svartsjuka, naivitet eller flyktbehov - måste du inse att det finns människor som vill dig väl.
Du kan inte återuppleva din barndom, men du kan börja använda dina nya erfarenheter för att förändra dina grundläggande övertygelser.
"Jag har kvinnor i parrådgivning som inser att deras män inte förtjänar att fortsätta avvisa dem när han har visat att han vill ha henne i 15 år. Han lär henne faktiskt nya levda erfarenheter", säger Rikke Yde Tordrup och avslutar med en uppmuntran:
"När vi blir medvetna om vårt mönster kan det vara så befriande och vi kan frigöra oss från det. Förändring kan ske om vi vågar sträcka ut handen efter det vi saknar. När vi försöker acceptera och närma oss varandra, även om det går emot en gammal inre röst. Människor är bra på att lära sig av sina erfarenheter - även nya erfarenheter."
KÄLLA: Rikke Yde Tordrup, psykolog