Vad är ett normalt BMI för barn?

Barns BMI (Body Mass Index) beräknas på samma sätt som vuxnas, så barn kan använda samma BMI-kalkylator som vuxna. Men de kan inte använda samma skala för att se om de t ex är överviktiga eller underviktiga.

Så beräkna BMI här – och kontrollera sedan siffran i diagrammen (BMI barn 3-12 år och BMI barn 13-18 år) nedan för att se vad den säger om ditt barns vikt.

Siffrorna i tabellerna här kommer från worldobesity.org och motsvarar de siffror som WHO rekommenderar att vårdpersonal använder när de avgör om barn är överviktiga och behöver hjälp.

BMI-siffrorna bör dock användas med stor försiktighet eftersom barn utvecklas olika och i omgångar. Om du tror att ditt barn är överviktigt eller underviktigt, kontakta din läkare eller hälsovårdare för vägledning.

BMI-siffror bör användas med försiktighet eftersom barn utvecklas olika och i olika takt. Om du är osäker på om din tonårings vikt är hälsosam och normal, kontakta din läkare för vägledning.

Barn är i ständig utveckling och har en annan kroppstyp än vuxna.

De går från att vara små småbarn med ”bebishull” till att bli smala skolbarn. Sedan blir de tonåringar, som kan växa flera centimeter på mycket kort tid – tills de slutligen når sin ”vuxna” kroppsbyggnad runt 18 års ålder.

På grund av denna ständiga utveckling varierar också det som kallas ett normalt BMI för barn under hela barndomen, medan det för vuxna är fast under hela livet.

Barn har en egen BMI-skala som motsvarar den för vuxna. Ett ”vuxen-BMI” på 25 (= övervikt) skulle motsvara 19 för en 9-årig flicka och 23,9 för en 15-årig pojke. Den särskilda skalan för barn kallas också ”isoBMI”.

BMI-gränsen för att barn ska klassificeras som överviktiga sjunker under de första levnadsåren fram till 5–6 års ålder, då de i allmänhet är som smalast. Sedan stiger tröskeln igen tills de kan mätas på samma skala som vuxna vid 18 års ålder.

Och det är också olika för pojkar och flickor. Medan små flickor i allmänhet behöver ha ett något lägre kroppsmasseindex än pojkar för att anses vara normalviktiga, behöver tonårsflickor ha ett något högre kroppsmasseindex än tonårspojkar.

Precis som för vuxna kan barns BMI användas för statistik. Men det används också av läkare och vårdpersonal för att övervaka om barn utvecklas som de ska, så att de kan ta itu med fetma så tidigt som möjligt – och förhindra många av de problem som kan följa med övervikt.

BMI kan dock inte stå ensamt. En läkare eller sjuksköterska kommer alltid att komplettera detta med en allmän bedömning och undersökning av barnet. Detta gäller naturligtvis även om du själv kontrollerar ditt barns BMI och är osäker på hur du ska tolka det: Ta kontakt med din läkare eller ditt barns hälsovårdare och be om deras åsikt.

Ungefär vart fjärde skolbarn i lågstadieåldern har övervikt eller fetma och förekomsten ökar med åldern enligt Folkhälsomyndigheten. Det är vanligare att flickor har övervikt jämfört med jämnåriga pojkar.

Ett högt BMI indikerar vanligtvis att barnet har för mycket kroppsfett och därför klassificeras som överviktigt. Ett högt BMI är dock inte nödvändigtvis detsamma som ohälsosam fetma.

Eftersom BMI inte skiljer mellan fett, muskler och ben kan ett kraftigt byggt eller muskulöst barn ha ett (för) högt BMI utan att vara mer ohälsosamt av den anledningen. Under puberteten genomgår pojkars och flickors kroppar också dramatiska förändringar som inte alltid följer de vanliga utvecklingskurvorna.

En flicka som mognar tidigt kommer naturligtvis att ha mer fett på kroppen och därför ha ett högre BMI än sina jämnåriga. Men hon är inte (nödvändigtvis) överviktig på grund av detta – hon har bara kommit i puberteten tidigt.

Ofta kan dock ett högt BMI dölja fetma hos ett barn. Och om så är fallet finns det ett antal tillstånd som barnet löper större risk att drabbas av.

Barn med fetma har en betydligt ökad förekomst av högt blodtryck och diabetes, astma, sömnapné, leverdysfunktion samt knä- och höftproblem. De har också ökad risk att utveckla psykosociala problem som t ex låg självkänsla.

Om barnets övervikt inte åtgärdas är det samtidigt stor risk att de kommer att kämpa med övervikt och de sjukdomar – som hjärt-kärlsjukdom och olika cancerformer – som kan följa med i vuxenlivet.

Studier visar att mer än en av tre överviktiga förskolebarn förblir överviktiga som vuxna. Och för överviktiga skolbarn är det nästan hälften.

Även om det är mycket fokus på övervikt måste den andra änden av skalan – undervikt hos barn – också tas på allvar.

Siffror från WHO uppskattar att cirka 2,1 % av de svenska barnen är mycket underviktiga (motsvarande ett BMI för vuxna under 17).

Ett lågt kroppsmasseindex kan tyda på flera olika problem, t ex:

• Metaboliska problem, inklusive försenad fysiologisk utveckling
• Psykosociala problem
• Bristande näringsupptag
• Ätstörningar
• Fattigdom
• Underliggande kroniska sjukdomar

Om du misstänker att ditt barn är underviktigt ska du kontakta din läkare, BVC eller skolhälsovården för en bedömning och eventuell utredning av vad orsaken kan vara.