Hur går man från att vara den i klassen som fruktade idrottslektionerna till en energisk, träningsälskande vuxen? 10 kvinnor och män delar med sig av hemligheten om vad som fungerade för dem.
DET ÄR ALDRIG FÖR SENT att hitta träningsglädjen. Anja hade fyllt 50!
Min stora träningsglädje kom när jag insåg att gruppträning är min grej. En vän och jag bestämde oss för att prova CrossFit och vi blev förälskade i det!
Motivationen kommer naturligt när jag har en energisk tränare och jag ser hur snabbt jag förbättras både tekniskt och styrkemässigt. Det är en fantastisk stämning på lektionerna, så det är hundra gånger roligare än idrotten i skolan.
Jin, 40 år
Som barn var jag alltid den "lata" lillasystern, i skuggan av min storasyster som spelade badminton, handboll och fotboll. Jag har hållit på med aerobics och dans, men det gav mig aldrig samma känsla av välbefinnande som jag har fått sedan jag upptäckte vad löpning kan göra för mig.
Det är verkligen min träningsform och jag springer gärna 5 kilometer varannan dag. Att komma hem från en löprunda helt tomatröd i ansiktet och med hög puls ger mig den bästa lyckokänslan.
Rikke, 49 år
I skolan förknippade jag motion med en känsla av att inte vara värd någonting eftersom jag valdes sist på alla lagsporter. Mina klasskamrater var jätteduktiga på sport, och jämfört med dem uppfattades jag som lite av en klumpeduns. Men sedan jag blev vuxen har jag verkligen börjat gilla det – tack och lov.
Jag är utrustad med en enorm äventyrslust som har kastat mig in i allt från löpning och cykling till vindsurfing, kajakpaddling och SUP. Jag vill få ut så mycket som möjligt av livet och omger mig med människor som uppmuntrar mig och försäkrar mig om att det är viktigare att leka och ha kul än att komma först i mål.
Som trebarnsmamma är det viktigt för mig att hålla mig stark och frisk så länge jag kan. Och om jag, som var rädd för höjder och vatten som barn, kan bli så glad av att träna, då ligger världen öppen för alla!
Anette, 47 år
Jag började inte träna förrän jag var 44 år. Det betydde ingenting för mig. Men plötsligt hade jag 30 kilos övervikt, jag hade aldrig någon energi och jag ville må bättre. Drivkraften var att sätta upp små realistiska mål och samtidigt drömma stort.
Det hela började med ett löpprogram där jag gick från 0 till 5 kilometer på 12 veckor. Det fungerade eftersom jag alltid kunde se mållinjen framför mig. Programmet med tre löprundor i veckan innebar att jag gav mig ut och visste exakt vad jag skulle göra. Man märker framsteg ganska snabbt och varje seger fick mig att vilja prestera mer.
För ett år sedan anmälde jag mig till en nybörjarbootcamp på gymmet och idag styrketränar jag flera gånger i veckan och har sprungit 200 halvmaraton, sex helmaraton och ett ultralopp! Träningen ger mig så mycket energi och ork, och idag vill jag inte vara utan det som var helt främmande för mig för fem år sedan.
Flemming, 48 år
Jag är en riktig träningstjej och det galna är att jag har upptäckt glädjen med att träna först sedan jag fyllde 50. Men bättre sent än aldrig! Nu är jag i full gång och cyklar, springer, styrketränar och yogar, och jag har blivit klassinstruktör i både Functional och Shape Up.
När jag var yngre kände jag mig aldrig sedd. Om jag tränade så var det för att jag ville ha en fin kropp och för att bli uppmärksammad. Men för några år sedan fick jag diagnosen lupus, en bindvävssjukdom, och min syn på mig själv förändrades. Nu vill jag ha en kropp som kan röra sig och bära mig genom livet.
Jag trodde att diagnosen innebar att jag var tvungen att sitta still. Men det visade sig att oavsett vad det är för fel på mig så mår min kropp bättre när den rör på sig. Och det faktum att jag samtidigt får mata hjärnan med endorfiner och självkärleksfulla tankar – det ger mig den sista knuffen för att komma igång.
Anja, 54 år
Jag var inte särskilt förtjust i idrott eller simning i skolan, men det var inte heller någon träningsform jag hade valt. Som tur är hittade jag som ung vuxen sporter som gör mig glad, motiverar mig och passar bra in i mitt liv.
Jag går många långa promenader, helst upp till 10 kilometer med min hund, och när jag är ute och går utan honom går jag ännu längre. Sedan träffar jag familj och vänner och promenerar upp till 15–20 kilometer. Det är ett bra sätt att få lite motion, frisk luft och tid och utrymme för bra samtal längs vägen.
Grupp- och lagträning är inget för mig, eftersom det är för likt de oflexibla idrottslektionerna i skolan. Jag är mycket mer intresserad av rörelse som känns fri och passar in i mitt liv och min vardag. Jag cyklar till exempel också mycket, både för att ta mig till jobbet och på fritiden.
Anne, 45 år
Jag tycker att det känns mycket bättre att träna nu än när jag var barn. På den tiden kunde jag bara utöva en aktivitet i ett par månader i taget innan jag slutade – och jag hatade idrottslektionerna.
Men som vuxen har jag insett att det är bra för mig att använda min kropp och jag har insett att det är viktigt att ta hand om mig själv för att hålla mig frisk och i form, både för mig själv och för min familj.
Förhoppningsvis kan jag hålla mig frisk långt upp i åren – något man inser är viktigt när ens egna föräldrar börjar bli gamla och sköra.
Tine, 35 år
I tonåren var jag övertygad om att idrott var för en viss typ av människor. Jag började avsky idrottslektionerna i skolan till den grad att jag gjorde allt jag kunde för att undvika dem: Jag tog med mig lappar hemifrån, ljög om mensvärk – eller gick därifrån när alla andra tog sin gympapåse under armen.
Som vuxen sprang jag ibland för att få lite motion, men det var först när jag hittade en app med guidade löprundor och en uppmuntrande, rolig och skicklig coach som ger tips om allt från kondition till att hålla sig i form som jag började springa på riktigt.
Det kändes lite som att ha en klok och stöttande vän med på resan, och jag började se fram emot att springa som en höjdpunkt på dagen. Den stora skillnaden var att jag började ta mig själv på allvar som löpare och peppa mig själv, i stället för att se träning som plikt eller bantning. Det har också stärkt min självkänsla på många andra sätt.
Maria, 39 år
Först i vuxen ålder har jag insett hur mycket glädje jag får av att dansa. Nu blir jag aldrig uttråkad när jag tränar. Dansen har blivit min frizon, där jag känner mig levande och närvarande i stunden, och den ger så mycket glädje till både kropp och själ.
Den stora skillnaden för mig är att det i den här träningsformen finns utrymme för att skratta och ha roligt samtidigt som jag jobbar mycket med min kropp. Jag kastar mig gladeligen in i allt från hiphop till motionsdans och disco och känner verkligen att dans är en värld av möjligheter.
Zitta, 53 år
När jag var yngre hamnade jag i ett osunt mönster med alkohol- och drogmissbruk. Så träning var inte precis min första prioritet. Men jag lyckades vända mitt liv och har nu varit ren i 21 år.
Min nya ”drog” har blivit träning och livet i allmänhet. Jag tränar gym och boxning, och jag har sprungit maratonlopp, halvmaratonlopp och hinderbanor. Att träna ger mig en adrenalinkick. Det kan nästan bli ett slags beroende... men ett bra sådant! Jag får mer energi i vardagen och hittar hela tiden ny motivation till att fortsätta.
Kim, 45 år