Är du tidsoptimist vill du förmodligen utnyttja varenda timme av dygnet. Du pressar in mycket i programmet, trots att det ofta resulterar i att du blir lite försenad i andra änden. Men inser du att det kan gå ut över andra människor?
TIDSOPTIMIST - Tidsoptimisten brukar springa fort för att hinna med allt, och de närmaste får vänta – ofta med stor frustration som följd.
Medan andra får röda utslag av att stress, trivs du generellt utmärkt med ett högt tempo. Du är personen som på väg till ett möte tror att du hinner att tanka bilen och hämta ett paket på affären.
Det gör du eftersom att tidsoptimister ofta är spontana och luststyrda, så du är till en viss grad styrd av snabba infall. Du upplever säkert dig själv som flexibel och anpassningsbar.
Du älskar kanske att vara kreativ och få flyt, och passar utmärkt på ett jobb med ett element av oförutsägbarhet.
Rutiner är det tråkigaste du vet, så ett jobb i kategorin “något med människor” som t ex försäljare, skådespelare eller journalist skulle du säkert trivas utmärkt med.
Om du är osäker på om du är en tidsoptimist kan du göra vårt test här.
Är du en utpräglad tidsoptimist, finns risken att du fullständigt förbiser dina döda vinklar och inte inser hur ditt laissez faire-förhållande med tiden påverkar andra, t ex när kompisen väntar 20 minuter i skogsbrynet innan du dyker upp för en promenad eller när en arbetsuppgift landar på kollegornas bord först dagen efter deadline.
“Grunden till att människor blir så väldigt arga är att tidsöverskridandet har konsekvenser, och de konsekvenserna kan vara allt från irriterande till fullständigt oacceptabla för dem,” förklarar Lise August.
I deras ögon blir du inte en person att räkna med. Det är en sak att du på jobbet kan försena andra, så att de inte kommer vidare med sina uppgifter, men tillitssveket kan vara känslomässigt värre på hemmafronten:
“Där det gör mest ont är om din partner eller ditt barn tänker: 'Jag är inte tillräckligt viktig för att du ska hålla ditt löfte med mig’,” säger Lise August.
När tidsoptimisten väl kommer hem, när middagen är kall, är det helt avgörande att inte gå in i försvarsställning.
“Du måste acceptera den andras känslor. Visa att du har förståelse för att det har betydelse att du inte håller vad du lovat. Då lugnar sig den andras nervssystem, och ni kan tillsammans bestämma något som funkar för en båda framöver.”
Det finns fler nackdelar med att generellt tro att det finns mer tid än det faktiskt gör. Det påverkar, som nämnt, andra men även dig själv.
Eftersom du är väldigt luststyrd kan du ha en tendens att skjuta upp de mindre intressanta uppgifterna tills deadline är frustrerande nära.
“Tidsoptimister prokastrinerar därför oftare än andra, och de kan få dåligt samvete och känna sig frustrerade över det,” säger psykolog Lise August.
Och det, trots att du förmodligen har utvecklat en förmåga att arbeta bäst under press. Det kan vara okej om du bor ensam eller arbetar självständigt, men problemen sprider sig som ringar på vattnet när det drabbar familjen eller kollegor.
“Då blir det inte längre ett individuellt personlighetsproblem utan något som påverkar hela flocken,” säger Lise August.
Tidsoptimisterna kan grovt sagt delas in i två grupper: de som negligerar problemet och tänker att alla andra måste slappna av med sin tidstyranni. De kanske till och med skyller på andra för att de blir försenade. Och så de som tar det hårt och ställer sig själva frågan: Varför lär jag mig aldrig?
Båda reaktionerna är faktiskt lika olyckliga, eftersom de inte hjälper någon vidare.
Det är bättre att gå till roten av problemet och identifiera det.
Du har helt enkelt aldrig lärt dig hur du ska hantera tid, så du måste öva på det. Rådet är att vidta åtgärder.
“Börja med att göra en tidsbudget, så att du får ett mer realistiskt förhållande till tiden. Räkna med att allting tar dubbelt så lång tid som du tror. Du måste också acceptera att du inte hinner lika mycket på en gång som du tror,” säger psykologen.
I takt med att du blir bättre på att kontrollera tiden kommer du göra färre människor frustrerade, och kanske även dig själv, så det finns ett ljus i änden av tunneln.
Källa: Lise August, psykolog