Vad gör du när en närstående får en cancerdiagnos? Ta del av åtta anhörigas bästa tips för att tackla sjukdomen från sidlinjen. De vet vad de pratar om.
ANHÖRIGA måste stödja sina nära och kära genom en svår sjukdom och samtidigt ta hand om sig själva – en aldrig sinande uppgift.
Vad gör du när en närstående får en cancerdiagnos?
Från det ögonblick då diagnosen ställs utbryter kaos. Allt från oro och tunga tankar till praktiska utmaningar och dilemman kring att finnas där för andra och ta hand om sig själv. Det är här du kan behöva råd.
Vi frågade åtta personer som själva har stått vid sjukbädden. Här delar de med sig av sina bästa råd som de tror kan hjälpa andra i samma situation.
24-åriga Emilies syster har lymfcancer
"Mitt bästa råd är att man som anhörig ska vara delaktig. Jag tänker särskilt på läkarbesök och att vara närvarande på sjukhuset under cellgiftsbehandlingar. Jag och alla min systers vänner har haft stor nytta av detta.
På så sätt har vi fått en större förståelse för vad kemoterapi egentligen är och hur det fungerar. Det har gjort det lättare att prata om behandlingsprocessen eftersom vi har varit en del av den."
Läs också: Cancerbehandling: 5 upptäckter som kan rädda din framtid
70-åriga Mettes dotter diagnostiserades med lymfcancer och två systrar diagnostiserades med lung- respektive tjocktarmscancer.
"Det viktigaste rådet jag kan ge är att prioritera att finnas där. Du kommer aldrig att ångra den tid du tillbringar med någon som är sjuk, men du kan lätt ångra den tid du inte fick tillbringa tillsammans.
Jag tror att hoppet om att den sjuke ska bli frisk hindrar många från att ta ledigt från till exempel jobbet. Om vi tar ledigt så är det för att vår familjemedlem snart ska dö.
Men det behöver inte vara så. Det kan också bli ett lyckligt slut och den sjuke blir frisk. Ta ledigt ändå Det är omöjligt att veta hur lång tid det kommer att ta innan processen är över.
Det är också viktigt att vara öppen för vad den sjuka personen vill prata om. Ju mer du kan försöka vara med, desto bättre.
Du kan prata om hur den kärlek som finns lever vidare. Det finns mycket förtröstan i det. Och ibland behöver man inte säga någonting. Då handlar det bara om att vara där och vara närvarande."
37-åriga Andreas son fick leukemi
"Min son blev allvarligt sjuk och genomgick cellgiftsbehandling i sex månader när han var 3 år gammal. Under den tiden var det så många som frågade om honom. Jag kände att jag var tvungen att berätta för dem vad som hände, men jag lindade också in saker, för skulle de stå ut med att höra sanningen?
Sedan insåg jag att jag var tvungen att lägga allt åt sidan och bara finnas där för min son. Jag kunde inte vara där för alla andra samtidigt.
Från och med då bestämde jag mig för att bara prata om saker när jag hade behovet av det, annars sa jag: 'Inte just nu'. I grund och botten har du i den situationen förtjänat rätten att vara helt självisk.
Detsamma gäller för att be om hjälp. Ge människor uppgifter. Du har ett enormt nätverk och nej, du är inte besvärlig. Min avdelning, där jag är polis, såg till att ta med takeaway så att vi inte behövde oroa oss för middagen. Det var väldigt rörande."
39-åriga Saras mamma fick lungcancer
"När min mamma fick diagnosen lungcancer och genomgick cellgiftsbehandling och strålning var vi alla beredda på att det skulle bli en fysisk mardröm. Vad vi inte förväntade oss var det mentala sammanbrott som min mamma drabbades av under hela processen.
Det är klart att man blir olycklig och rädd av att vara dödligt sjuk, men dag för dag försvann min mamma framför våra ögon – hon blev en helt annan person. Vi insåg för sent att hon hade en depression och behövde antidepressiva läkemedel.
Tydligen är det en normal biverkning när man är allvarligt sjuk. Men vi insåg inte det och därför var vi inte ens medvetna om att vi ville att hon skulle få det mentala stöd – och den medicinering – som hon behövde.
Jag skulle göra om och göra rätt om jag kunde förändra någonting. Vi kunde inte göra något åt cancern, men jag tror att vi kunde ha gett henne ett bättre sista år i livet rent psykiskt."
66-åriga Gittes man gick cancer i gallan och hennes vän fick lungcancer
"Även om jag visste att först min man och sedan min vän skulle lämna oss, pratade vi inte så mycket om att de skulle dö. Jag kände inte att det var mitt jobb att inleda det svåra samtalet. Jag fanns där om de behövde det, men jag ville inte driva på det. De var tvungna att ta initiativet.
Vi pratade ofta om vanliga ämnen som barn, barnbarn, hus, trädgård etc, vilket innebar att allt inte handlade om sjukdom. När man är dödligt sjuk tror jag att man fortfarande behöver höra att livet går vidare runt omkring en.
Det är därför man kan prata om vanliga saker, även om man är allvarligt sjuk. Att prata om barn och barnbarn kan vara en ljuspunkt i en mörk tid. Det finns inget recept som passar alla. Man måste göra det som känns rätt i situationen."
46-åriga Jeanettes mamma fick först bröstcancer och sedan cancer i urinblåsan
"När jag tänker tillbaka hade jag velat veta att vi, som nära anhöriga, var lika drabbade av cancer som min mamma var. Att sjukdomen också var en del av oss och att vi skulle behöva någon att prata med.
Jag tror att många var rädda för att prata om det, och jag har till och med upplevt att några av mina mycket nära släktingar har lämnat rummet när jag som mest behövde diskutera allt med dem.
För det mesta pratade vi naturligtvis om min mamma och hur hon mådde, men sällan frågade folk 'Hur mår du?'.
Det är så viktigt att be om hjälp och någon att prata med. Jag blev aldrig bra på det. När min mamma fick cancer för andra gången gick jag till en psykolog som gav mig några mycket användbara råd.
Hon sa bland annat att jag inte skulle tänka i värsta tänkbara banor, utan ta det dag för dag. Detta hade en avgörande betydelse för min inställning till sjukdomen och jag slutade vara rädd för något som ännu inte hade hänt."
47-åriga Marie-Louises son fick muskelcellscancer
"Jag zoomade helt in på sjukdomen och fokuserade inte på mycket annat. Min man insisterade på att vi skulle 'leva vardagslivet' så gott vi kunde. Istället för att sätta allt på standby försökte vi delta i evenemang, gå till gymmet etc även om energin och humöret inte alltid fanns där.
Jag hade till exempel planerat en resa till Amsterdam med vänner långt innan vår pojke blev sjuk. När datumet närmade sig kunde jag inte tänka mig att lämna honom i mer än en halvtimme, tills min man övertygade mig om att jag naturligtvis skulle göra det!
Den resan var något alldeles extra. Jag hade ont i magen när jag åkte, men de där tre dagarna med goda vänner – de gjorde en enorm skillnad. Det var många andra som fanns där för min son, eftersom jag inte var den enda som kunde ta hand om honom. Jag var tvungen att påminna mig själv om det.
Så även om det krävs mycket för att komma över det, kom ihåg att göra något bra för dig själv och skjut ditt dåliga samvete åt sidan."
Läs också: Så kommer ihåg dig själv när dina nära och kära blir sjuka
37-åriga Sörens fru fick bröstcancer
"Det har förvånat mig hur länge ett behandlingsprogram kan pågå. Den faktiska behandlingen med kirurgi och kemoterapi varade bara i åtta månader i min frus fall. Så när vi kunde börja se ljuset i slutet av tunneln fanns det ett ganska konkret slutdatum, efter vilket jag naivt förväntade mig att livet skulle börja gå mot det normala igen.
Men man ska verkligen inte underskatta hur svårt det är att återhämta sig mentalt efter en livshotande sjukdom. Kanske är det först när du förklaras frisk som den verkliga läkningen kan börja.
Det kan ta flera år att återhämta sig, så ha tålamod och tänk på att kroppen och själen inte nödvändigtvis läker på samma sätt eller i samma takt."