När en familjemedlem får cancer är det inte bara en som drabbas. Det gör hela familjen. Var ska energin kommer från när alla är olyckliga? Öppen och ärlig kommunikation är det viktigaste för att komma hela ut på andra sidan, lyder expertens råd.
PRATA OM DET – Det kan vara lindrande att kunna prata med sina närmaste om hur man mår när sjukdom drabbar någon i familjen.
När du tittar på en film som blir för läskig kanske du tar upp händerna för ögonen eller stänger av ljudet. Behovet av att vända sig bort från det hemska är naturlig – även för familjer som drabbas av cancer.
“Vi tror att om vi inte pratar om det så blir det inte lika illa. Vi vill inte göra dem vi bryr oss om ledsna, så vi är tysta. Det är vad jag kallas kärlekens sköld”, säger Charlotte Valgaard Jørgensen som är familjeterapeut och ofta träffar drabbade familjer.
Hon vet vad hon pratar om, för hon har sett det ske i hundratals cancerdrabbade familjer. Hon har upplevt att samtalen tystnar när cancern slår till.
Skillnaden mellan film och verklighet är att cancer fortfarande fyller din inre blick och att den fortsätter att ljuda inuti våra huvuden, även om vi trycker på ljudlöst-knappen. Kanske att den till och mer blir än mer intensiv när vi försöker tysta den. Om Charlotte Valgaard Jørgensen måste välja ett enda budskap är hon tydlig.
“Vi måste insistera – till och med tränga oss på – och våga prata med varandra om hur vi mår. Annars hamnar vi på våra egna öar. När vi pratar om det svåra är det lättare att ta sig igenom cancerprocessen”— Charlotte Valgaard Jørgensen, familje- och psykoterapeut
När någon i familjen drabbas av cancer är det en helt ny situation, som få av oss har erfarenhet av att hantera. En gammal farmor kan drabbas av cancer. Men en förälder till ett litet barn? Eller till och med ett barn? Det känns så fullständigt onaturligt att det kan vara helt omöjligt att hitta ett meningsfullt halmstrå att klamra sig fast vid i det känslomässiga kaoset.
Finns det barn i den cancerdrabbade familjen öppnar det upp för en hel rad av dilemman där det inte är helt lätt att veta vad som är rätt att göra.
“Många föräldrar frågar mig: ‘Ska jag säga något till mitt barn nu, eller ska jag vänta?’ Mitt svar är ofta: Du ska säga det du vet. Men inte prata om allt som kanske kan hända.”
Vid den tidpunkten kommer barnet, enligt Charlotte Valgaard Jørgensen, redan känna på sig att det är något som är fel. Föräldrarna är kanske frånvarande, trötta eller gör saker som de inte brukar göra.
“Vi kan inte skydda våra barn från kriser. Det är missriktad omsorg att försöka hålla dem borta från allt som är läskigt. De blir ändå rädda, för de kan känna och se förändringarna hos de vuxna, och det gör dem otrygga. Tystnaden lämnar dem bara ensamma med sina tankar”, säger familjeterapeuten och tillägger att barns fantasi ofta är värre än verkligheten.
Det är inte bara mindre barn, som enligt familjeterapeuten har behov av att få veta vad som händer i familjen. Även barn som har flyttat hemifrån, och vuxna, gynnas av att man pratar om vad som händer.
“Bara att få veta vad som händer ger en trygghet, för då finns det en anledning till varför människor beter sig annorlunda. Det är skönt att ha vetskapen om att man blir informerad om det händer något – självklart med respekt för personens ålder.“
Vi tenderar ofta att fokusera på det sakliga: nu ska blodprov tas, infektionsvärdet har ökat, nu väntar vi på svar från röntgen osv. Det är det lättaste. Det är mycket svårare att prata om känslorna som följer i kölvattnet på allt det konkreta: ångesten, ilskan, uppgivenheten, avundsjukan osv.
“Om de vuxna inte är vana vid att ha en känslomässig kommunikation, så måste den etableras. Då får man öva sig på att sätta ord på känslorna”, råder Charlotte Valgaard Jørgensen.
Ett bra sätt att börja på är att sätta ord på de små förändringarna som t ex: “Jag har ingen aptit. Det är därför jag äter så lite.” Eller: “Idag är jag okej, men vissa dagar blir jag väldigt ledsen. Då brukar jag prata med mormor. Har du någon du kan prata med när du är ledsen?”
När vi tidigt i förloppet börjar att prata om vad som händer – sakligt och känslomässigt – är vi bättre rustade för den eventuella dag vi måste förhålla oss till att det inte går att göra mer.
“Då har vi övat upp en förmåga att prata om det allra svåraste. De familjer som tidigare har upplevt kriser och som har erfarenhet av att prata kan kanske använda det igen. För andra, där livet har gått som på räls, kan det vara extra svårt att hamna i en kris”, säger Charlotte Valgaard Jørgensen.
Hon vädjar till vuxna att ta ansvar för situationen. Finns det barn och unga i familjen så måste deras behov alltid tillgodoses av föräldrar eller andra vuxna i närheten. De unga behöver få veta att det inte är deras ansvar att trösta mamma och pappa. Man bör också som förälder se till att ens barn har någon att prata med.
“Man kan nästan se barns axlar sjunka när de får veta att de inte behöver ta hand om sina föräldrar. Att de kan släppa ansvaret”, säger Charlotte Valgaard Jørgensen.
Det som gör situationen så otroligt svårt är nämligen inte bara sjukdomen i sig själv. Det är lika mycket det känslomässiga kaoset som bryter ut när alla familjemedlemmar drabbas av sorg och kaos, men från olika synviklar. Och ofta vid olika tidpunkter.
Att få en cancerdiagnos väcker naturligtvis tanken: “Kommer jag att dö av det här, och vad händer då?” Men just det scenariet är det inte säkert att de andra i familjen förmår att prata om. Så det kan kännas väldigt ensamt att vara den som är sjuk. Den anhöriga personen kanske snarare har ett behov av att hålla fast vid hoppet och prata om framtiden, och därför kan man prata över huvudet på varandra.
Rent praktiskt är det också stora skillnader i att vara sjuk och att vara anhörig. Är du den som är anhörig blir du ofta stående med allt det praktiska i hemmet själv. Samtidigt ska du kanske följa med din partner på läkarbesök och behandlingar, sköta ditt jobb precis som vanligt och dessutom hantera din egen ångest.
“Resultatet av den mixen är ofta att den som är anhörig håller tillbaka sina egna känslor, eftersom de tänker: ‘Det är ju inte jag som är sjuk’”, säger Charlotte Valgaard Jørgensen.
Så trots att det kan vara väldigt svårt kan det vara bra att försöka hitta modet att ta bort händerna från ögonen och höja volymen trots att det är läskigt, så att ni kan få ta del av varandras tankar, drömmar, hopp och svåra känslor. Det är nämligen på så sätt vi bäst tar oss igenom en kris – och inte minst tar oss vidare efteråt.
Sjukdomen har man ingen makt över. Men genom att följa de här råden kan ni i familjen hjälpa varandra genom krisen.
Prata om det du upplever. Om du tidigt formulerar vad som sker, rent konkret, kommer du långsamt att öva upp förmågan att även prata om svårare saker. Det lindrar.
Du kan inte skona dina barn från kriser, men du kan vara en trovärdig vuxen som vågar prata om de känslor som uppstår. Barn känner nämligen ändå på sig att något är fel.
Lika viktigt som det är att prata om sjukdomen, lika viktigt är det att göra något helt annat. Det är t ex tillåtet att gå på bio och se en komedi som får er att gråta av skratt.
Berätta för dina barn vem du pratar med när du mår dåligt. Det kommer att lyfta ansvaret från dem. Hitta också gärna personer som de kan prata med om du märker att de har svårt att öppna sig hemma.
Slut fred med allt du inte hinner eller kan medan behandlingen pågår. Det kan vara en period med hämtmat och massor av damm i hörnen, det är helt okej.
Det är nu ni på allvar behöver fler händer, så var inte rädd för att be om hjälp. Berätta för vänner och familjemedlemmar vad ni behöver och låt dem hjälpa er.
I en relation räcker det att en av er har behov av att prata om sina känslor. Då bör den andra ställa upp och lyssna. Det är bådas ansvar att ingen känner sig ensam. Bjud gärna in en tredje part i samtalen, t ex en psykolog eller en familjeterapeut.
Ni är inte samma personer före och efter cancern. När sjukdomen har nått sitt slut följer en period där ni ska hitta er själva och varandra igen. Många av dem som söker hjälp hos familjeterapeuter, gör det faktiskt efter att de har friskförklarats.
Källa: Charlotte Valgaard Jørgensen, familje- och psykoterapeut