Först var det mamma Bonnie som tränade mest. Men när Marie-Louise skulle fylla 30 blev hon sugen på en utmaning. Det blev början på en träningsgemenskap av det seriösa slaget.
TRÄNINGSPARTNER – "Vi hjälper varandra så mycket och vi får ordning på hela världssituationen medan vi tränar", säger Marie-Louise, som tränar triathlon med sin mamma.
Var lärde du känna din träningspartner?
“Hon födde mig! Det är min mamma.”
Hur kom ni igång?
“Min mamma har aldrig varit sportig och sprungit mycket. När jag var 27, var vi i Amsterdam för att hon skulle springa maraton. Då tränade jag inte så mycket, och jag hade en liten ålderskris. När vi satt och åt lunch efter loppet sa mamma: ‘Det är faktiskt ett maraton i Barcelona på din födelsedag. Det gör vi!’. Och så kom jag också igång.”
Vad tränar ni?
“Till en början var det maraton. Ett par år senare anmälde jag mig till en halv ironman. Mamma har alltid varit rädd för vatten, men så sa jag till henne: ‘Det enda sättet du kan komma över det på är att anmäla dig till en tävling (med simning, reds anm.).’ Året efter genomförde vi en halv ironman tillsammans. Sedan dess har det blivit åtskilliga maraton och triathlon runt om i världen.”
TRÄNINGSPARTNER - "Precis när vi passerar mållinjen kan vi inte andas. Det är svett och snor överallt och vi gråter. Vi är så stolta över oss själva."
Hur använder du din partner?
“I och med att vi inte är på samma nivå – jag är 41, mamma är 74 – har vi en personlig tränare som skapar varsitt träningsprogram åt oss. Men vi pressar och peppar varandra ändå. Om mamma t ex ska simma en intervall ska jag simma dubbla distansen. Och så lägger vi alltid in lite roliga tävlingsmoment i träningen. Jag älskar att träna med mamma, och jag vet att hon känner likadant.”
Hur påverkar träningen er relation?
“Vi har kommit ännu närmare varandra för nu har vi något gemensamt som vi kan prata om i flera timmar. Vår drivkraft är att vi vill utmana oss själva. Det är en mental vinst att uppnå mål. Andra kan säga: ‘Det är ju galet,’ men med mamma känner jag mig förstådd. Det är så viktigt att ha en likasinnad som förstår en, och jag har min mamma.”