Goda träningsvanor kommer inte av sig själv. Men vad är det som gör att några lyckas? Vi har frågat åtta starka kvinnor vad som var avgörande för att de kom till startlinjen.
MOTIVATION När du hittar rätt startskott vid rätt tidpunkt stannar de goda vanorna kvar!
Kanske har du förgäves försökt komma igång med att springa eller förnyat ditt gymkort många gånger utan att använda det. Att få en bra träningsvana kräver rätt katalysator. Något som sätter igång lavinen och gör att du fortsätter.
Här kan du läsa om åtta olika kvinnor, som har lagt om deras liv med olika typer av träning.
I många år var Lone aktiv på handbollsplanen, men när hon närmade sig 40 sa kroppen stopp till hård kontaktsport. Lone drömde om att byta bollsport mot löpning, men tyckte att det var jobbigt och tråkigt. Idag har hon sprungit 40 maratonlopp.
"När jag var runt 40 år hade jag försökt att komma igång med löpning flera gånger utan att lyckas. Jag var van vid bollsporter, och löpning kräver något helt annat mentalt. Du har varken en boll eller andra redskap som distraherar.
Min motivation till att börja springa kom först när jag anmälde mig till ett tjejlopp på 5 km tillsammans med en väninna. Att ha något att se fram emot och någon att springa med var hela grejen för mig. Det hjälpte också att min kompis och jag bestämde löpdejter, vilket gjorde att jag kom iväg.
Första gången vi var ute och sprang 3 km höll jag på att dö, och jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna klara det. Men nu hade vi ju anmält oss, och jag hängde i med träningen.
Det tog nog 3-4 månader att träna inför det loppet, men eftersom jag hade klarat att springa 5 km, blev jag sugen på att springa längre. Nästa mål blev ett lopp på 13 km, som jag genomförde fyra månader senare.
I dag – 20 år senare – har jag sprungit över 200 halvmaraton och 40 maraton. Nu följer jag bara mina ben, och jag kan faktiskt kalla mig för löpare.
Kanske hade jag en fördel tack vare att jag har tränat handboll, men i den löparklubben jag springer med finns flera som tränat sig upp till ett halvmaraton på under ett år. Det är aldrig för sent att komma igång!"
Om jag känner mig omotiverad fokuserar jag bara på den känsla jag får efter att jag har sprungit. Jag minns sättet min kropp blir härligt trött på, och den sköna känslan av välbefinnande. Det får mig alltid iväg. Man träffar aldrig en sur löpare.
När Katrine var 18, skaffade hennes dåvarande pojkvän en personlig tränare. Katrine blev nyfiken på vad en sådan skulle kunna göra för henne. En hel del visade det sig.
"En tränare var det som krävdes för att jag skulle upptäcka att jag hade en bra muskulatur, och att jag verkligen var bra på att styrketräna. Ett tag funderade jag på om jag skulle tävla i bikinifitness.
Jag insåg dock att jag tycker bäst om att träna för min egen skull, för att bli stark och må bra i min kropp. Nu styrketränar jag nästan varje dag och har själv gått en tränarutbildning och hjälper då och då andra med att nå sina mål."
Marianne trodde under flera år att löpning var enda lösningen. En justering i sitt mindset gjorde att hon idag älskar träning.
"Min man har alltid varit väldigt aktiv och har sprungit mycket. Därför kände jag också en press att börja springa, men det var aldrig något för mig. Efter några år med många halvhjärtade försök gav jag upp och erkände för mig själv att jag var en ‘icke-löpare’.
När jag tog beslutet om att inte lägga ner mer energi på löpning och bara känna konstanta nederlag, lyckades jag komma igång med andra träningsformer. Det, kombinerat med klimakteriet som låg och väntade bakom hörnet, var den skjutsen jag behövde.
Nu tränar jag gruppträningspass på gymmet flera gånger i veckan. Framförallt i början var det viktigt för mig att det fanns en instruktör framför mig som sa: ‘Och så åtta till...’ När jag tränade själv gav jag upp efter tre repetitioner.
Det är också viktigt för mig att det finns en viss grad av variation i min träning, så även om jag går på några fasta pass i veckan testar jag även nya klasser då och då. Jag tycker att gruppträning ger mig samma grad av flexibilitet som löpning kan. Jag har flera gym i närheten där jag bor och i närheten av min sommarstuga. Så jag har möjlighet att välja precis det pass som jag är sugen på för stunden."
Tine hade alltid velat börja springa, men de första gångerna hon sprang hatade hon det. Det var först när hon fortsatte ändå, och gav det en ärlig chans, som hon började tycka om löpningen. Idag har hon sprungit över 100 halvmaraton och 9 maraton.
"Jag hade försökt att bli en löpare under flera år, men det var först för 15 år sedan som jag kom igång på allvar. Under de första löprundorna hatade jag det och var helt färdig, men jag var envis och höll i.
En dag kom jag hem och hade sprungit längre än jag trodde. Jag var inte i närheten av lika andfådd som jag brukade, och jag hade inte lika ont i kroppen. Då gick det upp för mig att jag hade blivit bättre, och att löpning inte var så tråkigt som jag mindes. Den ahaupplevelsen gav mig blodad tand, och jag ville fortsätta och bygga vidare på mina distanser.
Plötsligt fick jag också mer energi, så jag kunde njuta av omgivningarna. Nu springer jag även för att uppleva naturen och få se platser jag aldrig har varit på förut. Löpning har blivit ett slags mentalt andrum, där jag också får möjlighet att rensa hjärnan."
Lise hade gömt sin kropp i stora kläder under hela sitt liv. Trots flera försök med att komma i form hade det aldrig riktigt lyckats. Vid en ålder av 63, var Lise redo för att kasta in handduken – men då träffade hon rätt tränare.
"Jag hade precis flyttat från en lägenhet på bottenvåningen till en på första våningen när det gick upp för mig hur illa det var. Det var ansträngande att gå de extra stegen upp, och jag åt tre olika sorters blodtrycksmedicin vid den tidpunkten. Jag var trött på det jag såg i spegeln.
Jag har testat att träna med personliga tränare vid flera tillfällen under livet, men har aldrig riktigt klickat med någon. Så när jag var i början av 60-årsåldern tänkte jag att det var för sent att börja träna. Ända till den dagen jag hittade en personlig tränare på Facebook, som bodde i närheten av mig. Det slutade med att hon kickstartade en livsstilsförändring och hjälpte mig att gå ner 25 kilo.
En av de saker som funkade så bra var att hon insisterade på att vi skulle träffas för ett inledande samtal, så jag kunde känna efter om det skulle funka. Och när gick det upp för mig att jag inte var redo att börja med detsamma, var hon helt med på att vänta tre månader, tills jag hade kommit längre i min process.
Efter tre månader skrev hon till mig för att berätta att hon såg fram emot att hjälpa mig igång. Det gav precis den skjuts jag behövde. Att det fanns någon som följde upp det jag gjorde och tog hand om mig.
Första gången vi träffades kände jag också att hon inte hade några fördomar om mitt utseende eller min ålder. Hon trodde att jag kunde lyckas. Det gjorde att jag också trodde det. Utöver att lägga upp ett träningsprogram åt mig, hjälpte hon mig också att få helt nya kostvanor. Jag skulle dokumentera allt jag åt och skicka det till henne. Då kunde hon berätta om det var något jag saknade i min kost. Det fick mig att känna att jag var i trygga händer.
På 10 månader gick jag ner 20 kilo, och plötsligt såg jag muskler på armarna. Jag äter ingen blodtrycksmedicin längre. Nu när jag hör 60-åringar säga att det är för sent att komma igång, så skakar jag bara på huvudet."
När Susanne var 46, upptäckte hon en stor knöl i sitt högra bröst, som visade sig vara cancer. Med hjälp av kemoterapi och en operation där brösten togs bort blev Susanne lyckligtvis cancerfri. Händelsen blev den skjuts som krävdes för att Susanne skulle våga sig på något hon länge velat – nämligen att bli träningsinstruktör.
"Innan jag blev sjuk gick jag på gruppträning, och jag hade lekt med tanken på att själv bli instruktör. Jag älskar nämligen att hjälpa andra, och så är jag väldigt intresserad av allt det tekniska med att träna och göra övningar. Men jag orkade inte genomgå en instruktörsutbildning vid sidan av allt annat i mitt liv.
Efter att jag hade haft cancer, då jag bl a höll mig aktiv genom att gå långa promenader, styrketräna och träna yoga på sjukhuset, så slog det mig att om jag inte gjorde det nu – alltså blev instruktör – så skulle jag ångra det när jag blev 65.
Sjukdomsperioden gav mig den extra sparken i baken som jag behövde för att komma igång. Att vara sjuk påminde mig om att inte skjuta upp saker jag ville göra. Det påminde mig också om vilka mirakel träning kan göra för kroppen och den psykiska hälsan. Under perioden jag var sjuk tog det toppen av smärtorna att vara fysiskt aktiv. Jag fick ut mer av att gå en rask promenad än av smärtstillande.
Så snart jag blev friskförklarad påbörjade jag en utbildning i fysiologi och anatomi, och jag har undervisat på gymmet sedan dess. Det är snart 9 år sedan nu, och det har jag aldrig ångrat. Folk frågar ofta varför jag fortsätter att instruera vid min ålder, men jag vill fortsätta så länge jag över huvud taget kan."
Maria hade testat alla metoder, från juice- till soppkurer, gått ner 10 kg och gått upp allt igen – flera gånger. Men när hon vid en ålder av 39, satte upp målet att lära sig att tycka om löpning, anmälde hon sig på en löpkurs och gick ner 23 kilo.
"För mig hade dieter alltid handlat om vad man inte får. Räkna kalorier och en massa begränsningar. Det fungerade bara inte för mig. Istället valde jag att sätta upp ett mål. Något postivt som jag ville uppnå.
Jag hade alltid önskat mig att bli bra på att springa, så för tre år sedan tog jag beslutet att anmäla mig på en lära-dig-springa-kurs. Vi var 16 personer, som skulle träna oss till att kunna springa 5 km med hjälp av en löpcoach.
Det gick överraskande fort att plötsligt kunna springa 5 km. Kilona började att rasa av, och det motiverande mig mycket att se hur jag blev en bättre och bättre löpare.
Tidigare hade jag alltid gett upp efter tre veckor, för att jag fick ont i kroppen. Men när jag fick hjälp med min löpstil och min teknik, och sprang tillsammans med andra började jag på allvar att älska löpning. Det gjorde att jag nu, tre år senare, fortfarande knyter på mig löpskorna klockan 5.45 varje löpardag."
*En sjukskrivning med stress och en tuff skilsmässa blev startskottet för en livsstilsförändring där Lis fick upp ögonen för glädjen i att promenera. Idag kan hon inte tänka sig ett liv utan promenader.
"Jag var i en osund relation i många år där jag inte kände igen mig själv, och för tre år sedan blev jag utbränd och stod inför en skilsmässa. Jag blev sjukskriven från jobbet och bestämde mig för att anmäla mig till en mindfulnesskurs.
Där fick jag en fantastisk coach, som bl a lärde mig att bli mer jordad och lära känna mig själv genom naturen. Och jag började att promenera. Jag gick både långt och kort och längst vägen insåg jag att naturen, luften och skogen var helt rätt medicin mot alla tankar som snurrade runt i huvudet på mig.
Jag har tidigare försökt att börja springa, men måste inse att jag inte är en löpare. På gymmet händer det för mycket för att jag ska kunna koncentrera mig. Med tre barn är det mycket som pågår i vardagen, så jag behöver lugn och ro. Det får jag när jag går.
Målet var aldrig att gå ner i vikt, utan att öka välbefinnandet. Jag kan ta det lugnt och lufsa runt, jag kan gå raskt eller riktigt fort. Jag väljer själv tempot, beroende på min dagsform och mitt mindset. Under dagar när jag har mycket i huvudet är det skönt att bara strosa.
Nu kan jag inte vara utan mina promenader, och jag får nästan abstinens när jag inte kommer ut. Då saknar jag den energiuppladdningen. Promenaderna har också gjort att jag är mycket bättre på att lyssna till min egen magkänsla.
När jag blir osäker på något går jag alltid ut i naturen och känner efter. Jag har lärt mig att stå upp för mig själv på många sätt. Under de 18 år jag var i ett förhållande satte jag aldrig mig själv först. Jag kände mig egoistisk om jag skulle ta tiden att träna istället för att vara tillsammans med familjen.
Men genom att gå ut på promenader har jag insett hur bra det är att ta den tiden för mig själv. Det ger mig mer energi, som jag kan ge vidare till mina barn."