Är du en av dem som har fullt upp med att tillgodose andras behov? Och samtidigt har svårt att lyssna till vad du själv önskar och vill? Lär dig mer om hur du slutar att vara andra till lags hela tiden och (åter)finner dina egna gränser.
PEOPLE PLEASER – Är du klar med att vara lite för tillmötesgående, kanske till och med självuppoffrande, och sedan ångra det? Läs mer här!
Du pratar med en kompis i telefonen. Ni försöker hitta en dag att träffas för en fika. Det är svårt, för din kompis ger dig bara två datum att välja mellan. Det är dessvärre de två dagarna de närmsta veckorna som passar dig sämst. Du drar lite på det, men säger sedan “Okej jag planerar om lite, det går bra.” Gudarna ska veta att det inte är första gången du känner att du måste kompromissa för den goda stämningens skull.
Att vara en pleaser handlar om att vara så upptagen med att tillgodose andras önskningar och behov att det slutar med att negligera dina egna. Sker det då och då är det ingen fara. Men är det ett mönster du har skapat, kan det med tiden bryta ner din självkänsla. Det vet psykolog Malene Stoltze allt om. I sitt arbete möter hon regelbundet människor som jobbar med att förändra det ohälsosamma beteende som de ofta har med sig från barndomen: nämligen benägenheten att värdera sig själv lägre än andra. Och därför vara med tillmötesgående och till lags än vad som är bra.
Innan vi förklarar pleaser-beteendet så är det viktigt att förstå nyanserna i fenomenet. Vi har nämligen alla en viss grad av pleaser i oss. Det har människans historia som flockdjur för länge sedan sett till.
Frågan är hur stor plats det tar av vårt beteende. Du kan se det som en skala från 0 till 100. De som sällan eller aldrig tillmötesgår andras behov är på 0, och kan ha psykopatiska tendenser. I den andra änden av skalan, upp mot 100, hittar vi de som är väldigt mycket till lags, pleasers som nästan är självutplånande. De flesta av oss befinner oss på mitten av skalan, och har ett hjälpsamt och trevligt beteende.
Att anpassa sig till andra – i rätt doser – är nämligen inte bara dåligt. Tvärtom. I många sammanhang är det faktiskt en viktigt social färdighet att kunna sätta sig själv åt sidan för en stund, när situationen kräver det. Det kan t ex vara i hektiska perioder på jobbet, där du ska hjälpa en kollega med en stor uppgift, så ni kan hålla deadline.
Eller på en familjeutflykt där du kanske måste kompromissa med dina krav så att ni lyckas komma iväg och ha trevligt hela familjen. Det avgörande är att sätta dig själv åt sidan blir ett verktyg som tas fram när det är nödvändigt, och inte är ett generellt beteende, en behagssjuka som blir tagen för given.
I vårt samspel med andra människor balanserar vi alltså på en tråd i förhållande till hur mycket och lite tillgodoser och tillmötesgår andras behov. Men hur kan du veta om du har hittat rätt nivå?
Psykolog Malene Stoltze har upptäckt ett sätt att skilja en normalt hjälpsam person från en självutplånande pleaser: de som är benägna att vara till lags för att ta hänsyn och visa omsorg och de som gör det av rädsla. När du exempelvis har kompisen i telefonen och går emot dina egna planer och säger att du kan träffa kompisen en dag när du egentligen är upptagen, vad är det som driver dig? Är det en sann önskan om att ni ska ses, eller är du egentligen bara konflikträdd och rädd att göra kompisen besviken?
Den som bäst kan svara på vilken kategori du tillhör är du själv. En sak som i alla fall inte hjälper är att straffa dig själv för att du sa ja till mer än du har lust med. Tänk på att vi alla gör vårt bästa. Så känner du en gnagande känsla av att du är för mycket av en pleaser stämmer det säkert, och det kan vara värt att fundera och analysera det närmare utan att lägga skulden på dig själv.
Om du letar efter källan – alltså där ditt pleasande beteende började – behöver du ofta vrida tillbaka tiden till barndomen. Föga överraskande har föräldrarnas uppfostran en helt avgörande betydelse för hur lätt det är att sätta sina egna gränser.
Har de sett och hört dig har du bäst chanser för att växa upp och känna din egna önskningar och behov. Har du däremot fått kämpa för föräldrarnas uppmärksamhet och göra dig förtjänt av den påverkar det ditt beteende som vuxen. Då kommer du vara mer benägen att säga ja till fikadejter du inte vill gå på, säga ja till styrelsearbeten och återigen vara den som bakar till föräldramöten och så vidare, och så vidare.
Strategin med att vara till lags har hjälp dig som barn, så det gör den förmodligen nu också, resonerar ditt undermedvetna. Att bortse från dina egna behov kan helt enkelt ha utvecklats till din överlevnadsstrategi.
En pleaser har antingen ingen eller mycket liten erfarenhet av att bli accepterad om hen säger “nej tack”. Fick du som barn höra att du var egoistisk och borde skämmas när du sa ifrån eller uttryckte din ärliga mening? Då kan du lätt känna samma känslor som vuxen. De som är värst drabbade av ett överdrivet pleaser-beteende kan nästa känna fysiskt obehag bara genom att tänka på dig själv.
Grunden till behags-sjukan kan också ha lagts till att du har dåliga erfarenheter av att bli utesluten från en gemenskap. Blev du t ex mobbad som tonåring vill du för allt i världen undvika att känna dig avvisad igen.
Oavsett om det är föräldrar, mobbning eller kanske en oempatisk partner som är orsaken till ditt välutvecklade pleaser-beteende, så är resultatet någorlunda det samma: Du längtar efter andras bekräftelse. De får inte bli besvikna på dig, som du har upplevt förr.
Och hur kan du se till att det inte blir så? En pleasers logik är att försöka vara ännu mer till lags och än mer flexibel, för “då måste min man/tonårsdotter/kompis/chef gilla mig”. Beteendet kan eskalera utan slut. Det kan därför vara något av en bedrift att överbevisa den duktiga flickan att det faktiskt är en fördel för andra att veta var de har henne. Att komma dit där ett ja betyder ja, och ett nej betyder nej. En äkta pleaser kan helt enkelt inte föreställa sig att det är bra att börja sätta fler gränser – eller någon över huvud taget.
I en övergångsperiod kan det kanske ligga något i det. Det kan finnas en tendens till att folk omkring personen har vant sig vid att deras behov är viktigast. De måste komma över det faktum att deras privelegium plötsligt tas ifrån dem. Som tonårssonen som alltid har fått mamma att tvätta hans kläder och när han flyttar hemifrån fortsätter att släpa hem sin smutstvätt. Den sonen kommer förstås reagera negativt om mamma en dag stänger igen luckan till tvättmaskinen. Då kan det vara en utmaning att hitta andra sätt att visa sin kärlek på, än att vara en serviceinstans.
Nu kan jag nästan höra dina invändningar: Det är de andra som borde förändra sig – inte jag. Eller kanske: Det är de andras fel att jag har blivit så tillmötesgående. Det är väldigt vanliga invändningar, men de hjälper inte en pleaser att komma vidare.
Du är så klart färgad av de erfarenheter du har med dig i bagaget. Och du kan inte rå för att det har blivit så. Det som hänt har hänt. Men du kan förhålla dig till vad du vill göra åt det. Tar du det tunga men viktiga beslutet att ta dig ur pleaser-rollen, så kan du – med all sannolikhet – bli herre i ditt eget liv i resten av ditt liv. För du har väl ändå lagt tillräckligt med dit på att vara andra till lags och tillfredsställa andras behov nu?
Innan du gör en lång lista över alla människor du vill säga ifrån till, så har psykolog Malene Stoltze ett råd till dig. Hon varnar för vad hon ser som ett missförstått sätt att arbeta med sitt pleaser-beteende. Folk tror att de måste lära sig att säga ifrån till allt och alla här och nu, men det kan vara enormt skrämmande. Var hellre snäll mot dig själv, ta det försiktigt och lugnt och börja småskaligt.
Sätt upp några delmål, är rådet. Hitta situationer där du kan träna dig själv på på att känna efter vad du vill och vänj dig långsamt i att uttrycka dina önskemål. Även när de inte är populära. Börja inte med de stora problemen bland dina närmaste familjemedlemmar och vänner, utan hitta lite mer ofarliga situationer och ämnen medan du tränar dig.
Det kan t ex handla om vad ni ska se på teve. Eller varifrån ni ska beställa hämtmat. Vem vet: När det är dags för nästa semester, så kanske du har blivit så rutinerad att du törs och kan stå upp för dig själv så att du rent av får en semester som blir som du själv vill (om du hör till dem som normalt låter andra bestämma allting för att undvika dålig stämning).
Och när kompisen ringer och vill träffa dig på ett datum du inte kan, så svarar du “Tyvärr kan jag inte den dagen, vi får försöka hitta en annan dag.” Den dagen kan du börja se fram emot redan nu.
Läs också: När är man en boomer?