Oändlig trötthet, depression och hjärndimma kan kopplas till förklimakteriet. Birgitte fick lära sig detta den hårda vägen. Se vad som hjälpte henne i slutändan.
PERIMENOPAUS kan ge symtom upp till 10 år innan menstruationen upphör.
Som egenföretagande arbetspsykolog är Birgitte van vid att stå inför många människor och hålla föredrag och workshops. Hemma är hon ensamstående med tre vuxna barn, så hennes liv är hektiskt.
Det brukar hon trivas med. Tills hon vid 48 års ålder får svårt att hänga med i sitt eget höga tempo.
"Det första som slog mig var min sömn. Jag har alltid sovit bra, men jag hade svårt att somna och började vakna flera gånger under natten", säger hon.
Läs också: Perimenopaus: Det tidiga klimakteriet du bör känna till
Detta följdes av extra hjärtslag och en känsla av att hennes hjärta skakade. Sammantaget kände hon en odefinierbar inre oro.
"Jag hade ett inre surrande i kroppen som långsamt ökade", säger hon.
Vid den tidpunkten använde hon en hormonspiral som har stoppat hennes blödningar, så hon var inte säker på om hon fortfarande hade mens. Faktum är att hon inte ens tänkte på att symtomen kunde vara tecken på klimakteriet. Hon försökte hantera situationen så gott hon kunde, men det blev allt svårare eftersom hon också drabbades av hjärndimma.
"Jag kunde bara inte få ihop mina tankar. Man vill inte göra någonting. Dessutom blev jag oändligt utmattad. Jag ville bara sova, men jag kunde inte", säger Birgitte.
Det dröjde ett helt år med gradvis förvärrade besvär innan Birgitte bokade tid hos sin läkare. Hon beskrev hur hon mådde och att det var sömnproblemen som var jobbigast.
Tre veckor senare återvände hon till mottagningen med en ifylld sömndagbok för att läkaren skulle kunna dra slutsatser. Men det fanns inget mönster i sömnproblemen.
"Då tittar läkaren på mig och säger: 'Jag antar att det bara är så du är'. Det slog mig som en känsla av fullständig maktlöshet. Jag var så trött att jag knappt kunde krypa hem."
Tre månader senare, ännu mer desperat, träffade hon en annan läkare som diagnostiserade fluktuerande blodsockernivåer och skrev ut en lugnande allergimedicin. Det förbättrade sömnen, men Birgittes övriga symtom kvarstod.
Viljestyrka och envishet hjälpte Birgitte genom några mycket svåra år, men roten till problemet hade fortfarande inte åtgärdats. Ända tills den dag då hon besökte gynekologen av en annan anledning och nämnde sitt obehag i en bisats.
"Gynekologen tittar på mig och säger: 'Ja, det kan vi göra något åt. Det är inget problem. Du får några hormonplåster med östrogen'. Bingo", säger Birgitte.
Plåstren förändrade allt för den hårt drabbade arbetspsykologen. Inom fjorton dagar kände hon av effekterna, och en månad senare kändes det som om hon hade fått nytt liv.
"Det syns på mitt ansikte. Jag sover på nätterna. Jag har energi och är fokuserad och redo igen. Mina slemhinnor mår bättre. Mina extra hjärtslag försvinner. Jag har fått tillbaka livslusten. Jag känner mig som 'wow'", säger Birgitte.
Det har nu gått nästan 10 år och efter att ha fått distans till det, dyker det upp flera känslor och tankar. För det första, varför ska det vara så svårt att få hjälp?
"Jag undrade om jag skulle behöva lägga ner mitt företag. Så illa var det. Många utgår från att de kommer att få den hjälp de har rätt till. Men det får de inte. Man måste insistera på specialisthjälp. Och läkare och gynekologer måste sätta sig in mer i den senaste forskningen om klimakteriet och lyssna mer på kvinnors symptom", avslutar Birgitte.