Forskning tyder på att bröstcancerpatienter med en aktiv livsstil har bättre prognoser än inaktiva. För Rikke Hansen blev motion en ovärderlig livlina.
TRÄNING TROTS SJUKDOM Bara två månader efter sin operation mot bröstcancer kunde Rikke springa igen.
För ett år sedan satt Rikke och ammade sin lilla son, och märkte att han inte ville ta det vänstra bröstet. Hon upptäckte att det berodde på att det var något där i.
“Jag trodde först att det var mjölkstockning, men det visade sig vara förstadier till cancer, aggressiv sådan. Jag fick veta att hela bröstet behövde opereras bort så fort som möjligt,” berättar Rikke.
Knölen var åtta gånger 13 centimeter, och trots att Rikke kände sig frisk i övrigt var det psykiskt väldigt jobbigt att gå runt och veta att det växte någonting inne i min kropp.
“Jag hade några rejäla dippar under den perioden, då jag gjorde mammografi och ultraljud och de hittade knölar. Medan jag gick och väntade på resultaten av vävnadsproverna fanns alla möjligheter – även de värsta tänkbara. Jag var väldigt rädd och hade ett stort behov av att göra vad jag kunde för att stärka min kropp och mitt psyke för det var olidligt att bara vänta,” säger hon.
Träning blev Rikkes frizon. Hon kunde förstås inte släppa oron helt, men det hjälpte henne att sätta musik i ögonen och fly ut ur huvudet och ner i kroppen. När hon sprang slapp hon prata om cancer eller se sin familj och sina vänner vara oroliga. Det blev ett sätt att byta miljö.
“Jag kände en enorm maktlöshet, och det var svårt att följa med mentalt. Men jag ville så gärna göra min kropp redo för det den skulle gå igenom. Jag ville inte ge upp, och träning var ett sätt att hålla huvudet lite ovanför ytan under en tid när jag kände mig under isen,” säger hon.
Under perioden efter operationen gjorde Rikke allt hon kunde för att röra på sig. Hon kunde i stort sett inte röra vänster arm, men tränade försiktigt höger arm och räknade med att lite av insatsen skulle ge den sjuka sidan lite. Och hennes envishet gav resultat. En månad efter operationen kunde hon börja att styrketräna igen, och fyra månader efter spelade hon sin först handbollsmatch efter att hon upptäckte knölen i bröstet. Det var något som gjorde henne tårögd.
“Jag blev så rörd och glad. Det kändes som att vara Rikke igen. Den Rikke som kan göra allt hon brukade att göra, och hon som spelar matcher med tjejerna i handbollsklubben. Det var bara så otroligt härligt,” säger hon.
Ett halvår efteråt finns det inte längre någonting som Rikke inte kan göra. Läkarna menar att hennes goda fysiska form innan operationen, kombinerat med hennes efterföljande insats har hjälpt henne att bli frisk väldigt snabbt.
Efter en bröstoperation behöver de flesta ha dränage för att tappa bröstet på vätska i upp till en och en halv månad, men Rikkes kropp kunde själv göra sig av med vätskan efter bara tio dagar – förmodligen för att hon hade varit så aktiv och hållt igång blodcirkulationen både före och efter operationen. Själv ger hon träningen hela äran för den positiva utvecklingen.
“Jag säger inte att träning är lösningen för alla. Det finns kvinnor som går igenom mycket tuffare förlopp med cytostatika och strålning, och jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att vara så sjuk och trött. Men för mig personligen har träning varit sättet att hantera en väldigt jobbig situation, och det hjälpte mig väldigt mycket att känna att jag kunde påverka situationen.”
Idag är motion en lika viktig del av Rikkes liv som det alltid har varit, även om hennes motivation har förändrats väsentligt längst vägen.
“Det fanns en tid då jag tränade för att se ut på ett visst sätt, men nu är mitt fokus ett annat. Idag tränar jag för att vara frisk och stark. I både kroppen och i livet,” säger Rikke.