Deltidspensionärslivet började med en knapp månads lång vandring i Spanien. Idag går Dorrit Christensen i genomsnitt 7 km per dag.
Dorrit Christensen har alltid haft ett aktivt liv, men vandring är ändå något extra, tycker hon. När hon är på vandringsturer såväl ute i världen som i sin hemstad, upplever hon att sinnena skärps.
“När du har kommit in i lunken, kommer du till en tidpunkt där du bara går. När kroppen är igång på det sättet så är man 100 procent närvarande i stunden.”
72-åriga Dorrit Christensen har bara bra saker att säga om att vandra. Hon menar att de långa vandringarna har något extra, som varken cykling, löpning eller vanliga promenader kan ge henne. Hon har alltid varit en aktiv person, men det var först när hon gick i deltidspension för tio år sedan, som hon fick upp ögonen för att vandra. Hon behövde något nytt för att kunna släppa ett krävande chefsjobb, där telefonen kunde ringa när som helst.
Söker upp lugnet
“När jag fick mer fritid bestämde jag mig för att spendera den på vandringsturer. Jag gav mig själv utmaningen att gå el Camino (en pilgrimsvandring i norra Spanien, reds anm.) i 3-4 veckor,” berättar Dorrit Christensen.
Det var alltså genom det spanska landskapet på dammiga stigar som hon för första gången upplevde den sköna effekten av vandring:
“Det var fantastiskt! Jag fick verkligen en kick av det. Det gav ett särskilt lugn. Det var sättet på vilket jag i tystnad kunde uppleva omgivningarna på som fängslade mig”, förklarar hon.
För när kroppen tar över som en maskin, och fötterna börjar gå av sig själva så att man inte längre behöver tänka på själv rörelsen eller riktningen, frigörs energi. Energi till att lägga märke till även de minsta detaljerna i omgivningarna och till att låta tankarna få fritt spelrum.
“Framförallt på de längre rutterna upplever jag omgivningarna på ett nytt och mer närvarande sätt. Det känns som att ta av sig ytterkläderna och ofiltrerat ta emot alla tankar och intryck som kommer till mig när jag går”, säger Dorrit Christensen.
Vandrar med andra
Så fort blåsorna på fötterna hade läkt efter vandringen i Spanien stod det klart att hon skulle knyta på sig vandringskängorna igen. Så fort som möjligt.
“Jag ville upprätthålla formen, och så fick jag upp ögonen för en vandringsgrupp. Om jag skulle vandra skulle det vara i sällskap av andra.”
Det visade sig vara en bra idé, för sedan dess har det blivit en stor del av hennes liv att uppleva naturen och staden medan såväl ben och mun får motion. Idag har hon till och med blivit turledare för andra:
“Jag vill undersöka allt jag ser, oavsett om det är en fågelart eller en byggnad och de anekdoterna berättar jag nu vidare till andra”, avslutar hon.