Idolplanscherna och medaljerna från idrottstävlingarna har plockats ner. Sängkläderna är packade i påsar och i garderoben dinglar tomma galgar. Och så plötsligt slår dörren igen och ditt stora barn försvinner med en förväntansfull blick, ut från barndomshemmet med ett “vi ses!” Sedan blir det tyst.
“Så är det, och så ska det vara, men det är inte synonymt med att det är enkelt”, säger psykolog Ida Koch. Hon har arbetat som rådgivare och behandlande ungdomspsykolog i över 35 år, och har därför bra koll på ungdomars behov – behov som kan krocka med föräldrarnas.
“Frigörelsen och självständigheten är en process, som börjar vid födseln och tar fart i tonåren, och som för de flesta föräldrar på allvar får fäste när barnen flyttar hemifrån”, säger Ida Koch.
Du har alltså i massor av år vetat att det nära band, där ni bor under samma tak, skulle klippas en dag. Barnets flytt kommer inte som någon stor överraskning.
Blir man helt lamslagen av att hemmet blir tomt, är det något som är fel. Det kan bero på att du har blundat för vad som ska hända, och inte har ställt in dig på nästa kapitel i ditt föräldraliv. Det återvänder vi till. Låt oss först fokusera på varför barnens flytt kan kännas som en rejäl mental dipp hos dig som förälder.
Boet är tomt
Medan barnens flytt för de flesta innebär blandade känslor av lika delar stolthet och vemod, är det för några föräldrar nästan outhärdligt att vänja sig vid det nya livet. Det har amerikanerna för länge sedan hittat på ett namn för. Empty nest syndrome är benämningen på ett psykiskt tillstånd av saknad, sorg och ensamhet i samband med att barn flyttar hemifrån. Ordet härstammar från djurvärlden – det tomma redets syndrom.
Som föräldrar har vi tröstat, nattat, matat, blåst på såriga knän, oroat oss och över huvud taget fyllt våra liv med våra barn.
“Vid en viss tidpunkt är fågelungarna redo att lämna boet. Och när all den tid och energi man har investerat i dem, ska förvandlas till att vara ‘en förälder på distans’, så drabbas vissa av känslan av tomhet”, säger Ida Koch.
Men istället för att bara fokusera på bara den dag då flyttbilen kör iväg, borde vi enligt psykologen ha koll på vad som händer under åren fram till dess. Förändringen sker stegvis, från att du har huvudrollen i ditt barns liv blir du med åren mer och mer av en statist.
När barnen är små är vi deras närmaste förtrogna, deras trygga famn och våra ord är deras lag. Fantastiskt. Men det förändras. Långsamt vänder tonåringen blicken utåt och bort från oss och familjen. De börjat att anförtro sig till sina vänner eller – Gud förbjude – andra vuxna. De låser badrumsdörren och smäller igen rummet till tonårsrummet.
“Ungdomar kan och ska stå på egna ben. Och det ska vi vuxna också göra. Det är två parter som måste släppa taget om varandra. Den processen är väldigt utmanande, men vi kommer inte undan den”, säger Ida Koch.
Hur ni båda landar på andra sidan, och hur er relation blir, beror på flera olika saker. Dels hur nära varandra ni har varit fram till att barnet flyttar, dels hur enkel och respektfull frigörelseprocessen blir.
Gradvis övergång
Det finns nämligen mer än en fälla att falla i. Du måste först och främst vara villig att gå från att ha rollen som den viktigaste huvudpersonen i barnets liv till att låta tonåringen ta egna beslut och större ansvar. Men det kan vara lättare sagt än gjort. Är det ditt första barn som flyttar, har du ju av naturliga skäl ingen erfarenhet av barn som flyttar, och är det ditt enda eller sista barn som lämnar hemmet, står ditt liv inför en markant förändring. Då är det lätt att som förälder gå in i det för mycket, eller för lite.
“Ju mer krampaktigt den vuxna håller fast, desto starkare kommer ungdomen att insistera på att stå på egna ben”, säger Ida Koch.
Enligt henne är tricket att varken släppa taget över en natt, eller att hålla fast för hårt och för länge. Bara för att barnen har blivit vuxna betyder det inte att man som förälder blir oviktig för dem. Din roll behöver balanseras och utvecklas, så att det inte uppstår stora konflikter som i värsta fall leder till en spricka mellan er.
Råden är många, men ett av de mer konkreta tipsen är att ge barnet uppgifter i hemmet under hela uppväxten, så att det lär sig ta ansvar och mogna under barndomen, till dess det är dags att veckla ut vingarna och lämna boet.
Var tillgänglig
Det är svårt att skriva ner ett enda recept på vad som funkar i den enskilda förälder-barn-relationen. Ida Koch uppmanar oss till att vara medvetna och se vårt ansvar. Du har ett ansvar för att barnet utvecklas, och det sker på bästa sätt om vi inte hänger över axeln på dem och berättar för dem vad de ska göra.
“Låt dem söka sig ut i världen, och håll oro och förmaningar inom dig men var tillgänglig för dem när de vill. Kort sagt: Låt dem vara, men var där för dem. Det är viktigt att man finns där när de önskar”, säger hon.
Så trots att det kanske har gått flera månader sedan du senast hade förtroliga samtal om hjärtesorger eller tentaångest, så får du inte stänga dörren. Ida Koch beskriver det som att man ska bete sig som en älskarinna.
Det krävs att du förlikar dig med att det är ditt barn som måste ta initiativet i er relation. Du ska alltid vara redo när behovet uppstår, men aldrig tränga dig på. Var inte rädd för att släppa taget. Det är nödvändigt för att kunna mötas igen som mer jämställda vuxna.
“Om frigörelseprocessen har gått någorlunda smidigt, kommer barnet att komma tillbaka. Och då gäller det att varken vara kontrollerande eller besserwisser, utan att möta sitt vuxna barn i ögonhöjd”, säger Ida Koch.
Ju mer krampaktigt den vuxna håller fast, desto kraftigare kommer den unga insistera på att stå på egna ben. Tricket är att varken släppa taget över en natt, eller att hålla fast för länge.
— Ida Koch, psykolog och författare
Köpa sig kärlek
En annan fallgrop, som psykologen ofta stöter på, är mammor som i hög ålder är alldeles för omhuldande i förhållande till sin son eller dotter. Det kan visa sig som en skyhög servicenivå, som inte förändras nämnvärt trots att barnet har flyttat hemifrån. Du tvättar fortfarande barnets kläder, du är fortfarande djupt involverad i stora uppgifter på jobbet eller studierna. Kanske driver du till och med en mindre cateringfirma som levererar mat till kylen.
“När man servar sitt barn, handlar det ofta om att insistera på sin egen betydelse. Du gör dem hjälplösa, och det är inte att göra dem en tjänst. De barn som inte har lärt sig tvätta kläder, laga mat, betala räkningar eller boka en tågbiljett, vet inte hur man gör”, varnar Ida Koch.
På ett mer eller mindre medvetet plan har du alltså gjort din avkomma djupt beroende av dig, så att du därmed har en fortsatt stor plats i dess vardag. Men det är som att kissa i byxorna för att bli varm.
Dels kan en lite för nära relation – kanske mot barnets vilja – som sagt leda till att barnet upplever ett stort behov av att bryta sig loss från dig. Det kan leda till tvivel på sina egna förmågor hos barnet. “Att mamma alltid löser allt åt mig beror nog på att jag inte klarar av det själv”, kan resonemanget vara. Låt barnet få testa och upptäcka och lära sig av egna erfarenheter.
“Unga människor lär sig genom att få testa själva – inte genom välmenande råd. När de kommer för sent till flygplatsen och incheckningen har stängt, kommer de att komma i tid till nästa resa. Det måste få hända”, menar Ida Koch.
Visa dig själv omsorg
Istället för att ha hela din identitet parkerad i mammarollen kan det vara en bra idé att fokusera på dig själv. Det tar tid att anpassa sig till den nya rollen som "konsultmamma" istället för "heltidsmamma".
“Fyll gradvis tomrummet efter barnet. Fråga dig själv: Vad kan jag sysselsätta mig med, som gör mig glad och som utvecklar mig? Vi är ute på djupt vatten om vi bara sitter och väntar på att barnet ska komma hem”, säger Ida Koch och tillägger att det är något som barnen märker av.
Kanske kan du återuppta ett gammalt intresse eller ta kontakt med gamla vänner du inte hunnit träffa under de hektiska familjeåren. Det är som att återupptäcka sig själv, på samma sätt som en nypensionerad person behöver ta reda på vem hon är när hon inte längre arbetar. Ju tidigare du kommer igång, desto mindre tomt kommer hemmet att kännas.
Samma övning gäller om man är i ett förhållande.
“Det går enkelt om man är i ett levande förhållande, men för vissa par har barn varit det som tillfört liv i relationen. Och då kan hamna i situationen där man inte har något att prata om, och man behöver hitta något nytt att dela med sin partner.”
Som tur är leder barnens flytt inte bara till sorg och svåra känslor.
“Med tiden kommer alla fördelarna. Du upptäcker att livet innehåller mer. Och att barnet klarar sig själv. Det ger en frihet, som de flesta värdesätter”, säger Ida Koch.
Och så en dag öppnas dörren igen och där står ditt nu vuxna barn, som inte bara kan flyga själv utan också har lärt sig hantera den turbulens som ett liv på egna ben för med sig.
