En tomhetskänsla efter den tredje förlossningen

16 juli 2015 av I FORM

Lisbeth var 33 år när hon fick sitt tredje barn. Både graviditet och förlossning hade ett normalt förlopp och alla medicinska värden var bra. Inte heller efterkontrollen visade att något var fel. Men några månader efter förlossningen var Lisbeth så trött att det kändes som en prestation att bara försöka ta sig igenom dagen.

-Tröttheten blev värre och värre. När julhelgen var över var jag helt slut. Först trod de jag att det berodde på julstöket, de tre barnen, amningen och hela det. Länge trodde jag att det säkert skulle gå över.

-Men tröttheten försvann inte och jag kände mig mer och mer risig. Jag orkade knappt klä på mig på morgnarna och till slut vaknade jag med tanken: "Hur i all världen ska jag orka med ännu en dag?". Lisbeth berättar att omgivningen uppfattade henne som lite gnällig och missnöjd, och inte alls som man väntar sig att en nybliven mamma ska må. "Ryck nu upp dig!" fick hon höra, samtidigt som symtomen sakta kom smygande.

Hon började röra sig alltmer sakta, fick vattniga, vitaktiga påsar under ögonen, tappade hår och kände sig frusen. Till och med rösten förändrades. Slutligen hände något som fick Lisbeth att söka läkare.

Hon hade just kommit hem efter att ha hämtat mellanbarnet på förskolan och var så trött att hon var tvungen att lägga sig. Hon förklarade för pojken att han måste leka själv ett tag. Först efter ett par timmar vaknade Lisbeth. Det hade hunnit bli sen eftermiddag och hon insåg att något var fel med henne.

Hon ringde till vårdcentralen som rekommenderade specialistläkare, akut! Läkarkarusellen satte i gång, med blodprov som visade att inget var fel, och besök hos specialister, utan resultat. Läkaren bestämde sig slutligen för att ta ett ämnesomsättningsprov.

-Det tog tio dagar innan svaret kom. Tio hemska dagar av väntan, då jag nästan var säker på att det handlade om en tumör i hjärnan. Jag minns att jag satt med barnen på lekplatsen och grät. " Jag kommer inte att få vara med här länge till", tänkte jag. Så när läkaren ringde och berättade att Lisbeth led av hypotyreos, underproduktion i sköldkörteln, kände hon enbart lättnad.

-Ja, rent psykiskt, att få reda på vad som var fel, gjorde att jag mådde bättre. För det här med attityder och snacket om inbillning var påfrestande. Det gör att man till slut själv tror att allt är inbillning. Lisbeth började genast medicinera, samtidigt som nya undersökningar visade att hon i princip inte hade någon sköldkörtel alls. Redan efter några veckor blev hon bättre, men det tog flera månader innan Lisbeth blev helt frisk.

-Men nu hade omgivningen fått veta att jag faktiskt var sjuk. Jag hade lov att vara trött, och därför kunde jag hantera tröttheten på ett godtagbart sätt.

- Efter en sådan pärs får man nästan dubbel kraft! Sedan stabiliseras energin och livet blir normalt. Det var bara synd att det skulle behöva ta så lång tid att få rätt diagnos. Jag vet inte om de här proverna är väldigt kostsamma. Kunde det bero på det?

Nå ditt mål 2018!

Kanske är du intresserad av ...

I FORM tipsar