Då Jan lämnade mig var jag fullständigt förkrossad. Det påverkade bl a min arbetsinsats. Ett tag var jag så deprimerad att jag helt enkelt inte kunde komma upp på morgnarna.
Min bästa väninna fick mig att inse att jag nog borde tala med en psykolog för att försöka ta reda på varför mina förhållanden alltid slutade med att jag blev övergiven.
För så var det faktiskt - jag har aldrig brutit ett förhållande.
Vi pratade om att det kanske hade något med mig att göra. Känslomässigt var det svårt att prata med psykologen. Men efter hand märkte jag att några känsloknutar löstes upp. Det var inte bara mina brutna förhållanden, det gick ända tillbaka till min barndom.
Min pappa lämnade min mamma och mig då jag var omkring tio år och den situationen har jag faktiskt aldrig riktigt bearbetat. Den gången handlade det mest om hur ledsen min mamma var.
I dag kan jag se att jag på många sätt har upprepat mönstret från barndomen. Att jag på något sätt alltid förväntar mig att bli övergiven. Och alltså också har förälskat mig i män som inte varit särskilt stabila och som naturligtvis blivit ännu mindre intresserade ju mer jag klamrat mig fast vid dem.
På sätt och vis har brytningen med Jan varit lärorik. I dag har jag ingen partner men jag skulle gärna vilja ha en. Kanske har jag större tur nästa gång. I varje fall tror jag att jag har blivit bättre på att välja en som passar mig.
Det som började som en jämspelt relation måste vårdas ...
Är du trött på att gräla? IFORM talar om för dig hur du ...